Under några år har jag samlat på mig material för Det Finska Folkets sång, och när jag går igenom det blir det tydligt i vilken omgivning som den frivillige soldaten måste befinna sig. Han finns mitt i omvälvningen från det stabila, långsamma jordbrukssamhället till det snabbt föränderliga industrisamhället. Låt mig beskriva en scen för er så får vi se vad ni tycker. Det Finska Folkets Sång kan börja med att en äldre kvinna, låt oss kalla henne Stina, född 1924, ligger för döden (klichévarning, jag vet). Hon är inte kontaktbar eftersom hon redan börjat sin resa mot mörkret. Sköterskor och hennes vuxna barn är vid hennes sida men når henne inte, kroppen släpper inte in dem. Men hennes sinne är aktivt och vi som läsare får följa med henne tillbaka till hennes barndom och hennes far, frivilligsoldaten. Så här skulle det kunna beskrivas.
En gärdsgård i Värmland. Skymning i midsommartid under beredskapstiden. En man står med sin dotter, med en hand på gärdsgården. De betraktar tillsammans sitt lilla stycke land, som sluttar lätt ner till en skogsrand och en flik av en spegelblank sjö. Framför skogsranden ser de silhuetterna från deras båda kor som står och idisslar. Kvällsräven från sjön har lagt sig i form av en mjuk dimma över boningshus, ladugård, åker och äng. Den totala tystnaden av den sorgsna sången från en ensam storlom. Efter några sekunder får den svar inifrån dimman från någon annan del av sjöns spegelblanka yta. Därefter lägger sig tystnaden igen.

Mannen och hans sextonåriga dotter står där en stund medan skymningen faller. I natt kommer mörkret inte förmå lägga sig helt, hela natten kommer en rand av ljus ligga kvar över trädtopparna. Det är inte kallt, men hon huttrar ändå något i den fuktiga luften och undrar kanske något över varför hennes far har tagit henne från stugvärmen så här dags.

Det värker lite i hennes armar efter den långa promenaden från brunnen
tidigare på kvällen. Två hinkar med vatten gör sig påminda när man har
nästan en kilometer att gå. Hon drar koftan tätare om sig och lutar sig in mot sin far. De säger inget till varandra. Tystnaden mellan dem värmer henne mer än den tunna koftan. Han tänker på sina andra barn, på sina döttrar som är fem och elva, och på sin son som är nio. Hon är upptagen med att se platsen hon föddes, sjön där hon lärde sig simma, lagården på tunet där hon lekte gömme, och korna hon skall mjölka inom några timmar.
Den närmast idylliska friden i denna scen från sommaren 1940 är bedräglig. Ett skoningslöst krig rasar i hela världen, och spiller ibland in över gränsen från det ockuperade Norge, i form av smuggelgods och flyktingar. Pappan är nyss hemkommen från Finlands vinterkrig som slutade bara lite mer än tre månader tidigare. Innan nästa sommar är slut skall han åka tillbaka.

Efter kriget skall hans familj uppleva stora omvälvningar. Han har redan sett dem komma. Bilar, radioapparater och telefoner överallt. Reklamskyltar. Ungdomar som bryter sig loss från sin givna plats, från familj och traditioner. Under alla år har han haft en given plats i livet. Tillvaron har styrts av solens uppgång och nedgång, av årstidernas växlingar och av det obönhörliga åldrandet, av generationer som följer på generationer. Fabriksvisslorna skrämmer honom. Jazzen skrämmer honom. Den kom från ingenstans och drabbade ungarna som ett förbannat virus. Därefter stod de inte att känna igen.

Förändringstakten skrämmer honom också. Han kommer inte att kunna hjälpa sina barn leva i den nya världen som tar vid med sådan fart. Han är passé. En relik. Det är tydligt att en ny generation måste göra sina egna misstag, när kriget tar slut och de flyr ut i det okända. Hans gamla händer är inget att hålla i när man behöver stadga i den världen, de händer som har brutit land i den gamla världen. Det var den gamla världen han skyddade i Finland. Han ryser inom sig vid tanken på vad han upplevde i Finland och skjuter beslutsamt undan demonerna för en stund. Frågan om det var värt offret han gjort plågar honom. Det var den gamla världen han var villig att dö för. Den gamla världen. Den värld då en man visste sin plats. Hur länge. Hur länge innan allt det här är borta.

– “Allt går så fort, och vem vet vad som kommer att hända.”

Hans blick vilar på träden på andra sidan ängen när han talar, nästan
för sig själv, och så tyst så att hon måste koncentrera sig hårt för att
höra. Han tar henne försiktigt på handen, en lätt, överraskande beröring. Han ser på hennes lilla hand som redan är märkt av arbete bredvid hans egen väderbitna, valkiga hand. Hans hand letar sig snabbt bort, ner i fickan på byxorna. Hon ser på honom.

– “En dag tar kriget slut.”

Han ser upp igen och låter blicken gå från lagård till skog, till sjö.

– “Det är upp till dig nu, Stina.”