Det verkade som en utmärkt idé när den lilla staden Lövköping startade sin avdelning för verksamhetens försvårande, strax efter finanskrisen. Den sysselsatte de medarbetare som blivit ersatta av de nya chatbottarna och gav också ortens invånare en stadig ström av ärenden att överklaga och hinder att övervinna. Så det höll uppe kommunens omsättning och sysselsättning och skapade god kommungemenskap. Med lite god vilja kunde man räkna in lite tillväxt också. Mycket bra. Avdelningen blev dock mycket fort en lite för välintegrerad del av kommunens verksamhet och styrdes av samma hårda krav på resultat med alldeles för liten budget. Chefen var en befordrad – som det heter – enhetschef från stadsbyggnadskontoret så han hade mycket god erfarenhet av försvårande åtgärder. Han hade också massor av kreativitet, så nya krav på försvårande program haglade över avdelningen, medan budgeten skars ner ungefär i samma takt. Medarbetarna hade inte direkt kommunens lättaste jobb. Och när vår berättelse börjar ska årsberättelsen tydligen skrivas.
I ett litet, sparsamt möblerat rum utan fönster på avdelningens beredande enhet sitter en lägre tjänsteman och gör sitt bästa. Låt oss kalla honom för Loke så länge. Loke har huvudet fullt av en röra av frihetslängtan, av upptäckarlust, men också av ångest och tvivel. Han har en heliumballong av glädje och vilja som längtar efter att lyfta honom men också ett mörkt, tungt städ av oro som håller honom fast förankrad i marken.
Högt över fjällen där flyger en ko. Så sjöng Norrlåtar i Ko över Sarek. Men de måste väl haft fel? Eller menat något annat? En ko kan ju inte flyga, hur gärna den än vill. Mindre lämpat flygdjur får man ju leta efter. Men människor dock. Människor har alla möjligheter att flyga, om inte fysiskt så i alla fall mentalt. Din granne. Frisören. Den där snorkige cykelreparatören. Alla har de drömmar och en vilja att bara få njuta av den gåva som är livet. Eller är människan lika olämpliga flygare som kon? Det är för lågt i tak för människan att flyga.
Därute råder nämligen Den Stora Oron. Du som läsare vet vad jag pratar om, den där diffusa känslan att “snart skiter det sig på allvar” som skulle gå över när man blir äldre – men bara blir värre för varje kris som ramlar in. Är det inte krig i Europa så har man väl glömt att deklarera, eller boka någon tid med någon snorkig hantverkare som tycker att man inte skött vad-det-nu-är tillräckligt bra. Det är det som är Den Stora Oron. “Snart skiter det sig, bäst att vara beredd.” Försiktigt, prövande, smyger den sig in över tröskeln, lika osynlig som ljudlös. Den planterar sig i våra huvuden, i köket, på semestern, i bilkön. I paddelhallen. Den fullständigt äger arbetsplatsen, medan vår flygarlust blir allt mer påflugen i sitt krav på uppmärksamhet. Den livslånga dragkampen kräver en vinnare som vi inte kan leverera. Och vi finns överallt, vi som vill lyfta men inte kan.
Som Loke. Låt oss möta honom och se vem han är. Hur hanterar han Den Stora Oron? Vem träffar han, vem kommer in på hans kontor och vad talar de om? Och varför sjunger alla så ofta, det är vad jag undrar. “Störs du av rösterna i mitt huvud?” är kanske inte en fråga man får varje vecka. Men det är faktiskt där allt tar sin början för Loke, tjänstemannen som ville men inte kunde; behövde men inte fick; som måste men inte ville.
Högt över fjällen där flyger en ko. Kanske den flyger på sin tro.
Högt över fjällen är arbetsnamnet för en poddmusikal under arbete, med Loke i centrum. Nej, vi vet inte heller vad en poddmusikal är, men det ska bli roligt att ta reda på det. Just nu är tanken att skriva och producera en radioteater med musik, i en handfull avsnitt. Kulturtuben möter Chalmersspexet möter radioserien the Hitchhiker’s Guide to the Galaxy. Bara för att se om det lyfter! Vi får väl se vad det blir. Håll tummarna.
