Vi har börjat om. Långsamt växer nu fram en berättelse under arbetstiteln Tillbaka till Båtsman Brännings Piratpensionat. Vi kombinerar en historia från det andra världskriget med den miljö vi vant oss vid, i slutet av sjuttonhundratalet. Året är 1762. Eller 1761. Definitivt. Jo, absolut. 1761. Eller 1762. Och samtidigt 1944. Och havet är ständigt närvarande.

I övrigt blir det samma upplägg som förra gången: ont mot gott, förtroende för ungarnas inneboende förmåga, hotande mörker i kombination med lite larviga figurer och en smula
magi. Bara två sånger kvar att skriva och de övriga finns som utkast av Anders eller
mig, avslutningssången för boken finns som första utkast på Soundcloud, dramaturgin är klar och brödtexten börjar kännas som den kan bli något riktigt bra. Vill ni se hur långt vi hunnit? Ett smakprov ger vi gärna bort. Håll till godo!

Försommar. Så här långt före gryningen har måsar och trutar inte vaknat ännu.
Tystnaden bryts bara av en morgonpigg koltrast någonstans i skogen längre inåt land.
Lukten av fuktig tång ligger som ett täcke över den lilla fiskebyn, i väntan på att solen skall gå
upp och värma stenhällar och bryggor. Fiskebåtarna guppar långsamt upp och ner
i sina förtöjningar medan små vågor kluckar mot bleka bordläggningar.

En ensam brun katt smyger sig någonstans med en fångad mus i munnen.
Hon smyger in under en bänk framför ett av de många små vita husen alldeles
nere vid hamnen. Där stannar hon och ser sig om, och försöker lukta sig till om det
finns någon fara framför henne. Lukten av den döda musen sticker henne i nosen och
stör doftspåren. Något har stört hennes vandring. Hon står en stund blick stilla under
bänken och lyssnar. Ingenting rör sig i mörkret. Tyst som en månskugga går hon sen
längs husväggen. Plötsligt smiter hon in under huset och försvinner. Kanske är hon på
väg hem för att försöka få beröm av någon, eller så smyger hon sig bara bort från andra
katter för att få njuta av sin mus ifred. Ibland vill man inte ha sällskap, och
särskilt inte om man är en katt.

På en pollare vid piren invid huset satt en ensam flicka alldeles stilla och såg på hur
katten smög sig fram med den olyckliga musen. Hon såg hur katten försvann och hoppades
att den skulle hitta en plats för sig själv någonstans. Sen vände hon sig tillbaka till
havet. Hon hade suttit där länge och snart var det dags att gå hem, även om det
fortfarande var mörkt. Hon kunde bara skymta havet och viken framför henne, men
kunde höra vattnet och känna den salta, svala lukten av försommarens hav. Det
var två veckor sedan som hon såg den döde sjömannen i strandkanten invid piren.
Sedan dess hade hon smugit ut nattetid flera gånger för att gå ner till
fiskehamnen, till piren där han flutit iland. Hon hade blivit sittande på samma
pollare och bara tittat ut i mörkret, lyssnat på vågorna och tänkt. Vad hon
tänkte på visste hon inte. Den döda kroppen hade stört henne mer än hon ville erkänna.
Att det flöt iland lik var inte ovanligt, såhär under krigsåren fick man vänja
sig vid det mesta. Det flöt ofta iland tecknen på det pågående kriget; bojar,
flytvästar, trasiga lådor och till och med en eller annan mina. Lik var inte
ovanliga. Just den här dagen hade de andra barnen som vanligt tittat och
stojat, som om det var vilket vrakgods som helst. När någon vuxen som flickan
inte kände igen hade kommit och skrämt iväg dem med ett rytande hade de andra
barnen snabbt tagit upp en ny lek. Men själv hade hon svårt att släppa den döde
sjömannen. Han låg halvt uppspolad på klippan, med benen svepande fram och
tillbaka med vågorna. Håret och armarna spolades med upp en bit och sen ner, av
de lite större vågorna. I hennes drömmar hade han försökt resa sig eller tala
till henne, men hans mun och ansikte var upplösta av saltvattnet och halvt
uppätna av fiskar. Det var då hon vaknade i kallsvett och inte vågade somna om
så hon hellre tog promenaden över åkern, genom skogen och ner till fiskeläget
och piren. Det var inte det att han var död, inte heller att han flutit iland i
deras vik. Hon störde sig inte på att hon inte kunnat se hans ansikte där han
flöt med ryggen upp och det blonda håret svepande fram och tillbaka med
svallet. Hon kunde klara att han var sjöman. Det ingick för sjömansfamiljer att
en far eller en bror i något grannhus försvann på havet och ibland dök upp på
det här viset. Det som störde henne var tröjan hon hade haft på sig. Den var
norsk. Precis som hon själv.