Välkommen till Piratpensionat Produktion!

Vi målar det vi känner, vi skriver det vi ser. Eller kanske tvärtom? Vi målar det vi ser och skriver vad vi känner? Det också. Vattenfärg skapar liv som inspirerar ord. Träd och hus, kust och hav. Människor och möten. Tree stories är 34 bilder i vattenfärg och ord. Bilder och miljöer av Pernilla Bertilsdotter, ord och situationer av Dan Engström.

Nu finns Båtsman Brännings Piratpensionats musik på Soundcloud, att sprida, ladda ner, ändra och sprida.

Om du saknar folk som slåss, ta din tross hit till oss.

Och ni minns väl boken? https://piratpensionat.mickla.se/2012/03/04/

Det mytomspunna bandet M31 ska spela på Vetenskapsfestivalen igen. Hur roligt som helst. Denna gång handlar det om Europas järnvägar, den rullande processindustrin, och hur forskningen bidrar till att hålla den rullande. Vi är som vanligt mer övertygade om framgång än någonsin. Inte självklart för järnvägen kanske, men gärna för oss.
Elenas bild på M31 från Vetenskapsfestivalen 2017.

Just nu knåpas det vilt på låtar och föreläsningsinnehåll. En minnesanteckning hittar ni här: Män i vita rockar, en sång om forskarens demon: att alltid vilja förstå lite till innan man är nöjd. Och därmed att alltid, alltid tvingas sluta med en bättre fråga, aldrig med ett svar.

Sånger, texter, musik och presentationer från våra tidigare spelningar på Vetenskapsfestivalen finns här: om ljus (2012), tågsäkerhet (2015) och varför du (inte) vågar åka hiss (2017).

Mer senare, när vi har något att berätta. Håll ögonen på den här sidan, så ses vi i april igen i Nordstan!

Henrik Hällristarens äventyr fortsätter. Piratpensionat Produktion presenterar stolt: Puke, en mycket oväntad räv. Förlåt, bjära. Och en okänd kvinna i svartvitt.

Vi är igång igen. Sedan senast har intrigen mognat och två kapitel tillkommit.

I dessa två kapitel upptäcker Henrik något obehagligt, och vi möter Henrik den Yngre. Men vi får inte veta vad en svärm arga getingar har att göra med “Sitt Malte! Fin vovve!”.

Nästa kapitel börjar med att Egons hem ekar av en oväntad explosion. Men utan getingar.
Watch this space om några dagar.

Möt Egon Gråport.

’Jag vet att rösterna i mitt huvud är inbillning,
men fatta vilka sköna idéer de kommer med.’

Uppdaterat 2016-01-15: Mitt i kapitel 10 och vi har lärt känna Egon Gråport.
Uppdaterat 2015-11-27: Kapitel 8 färdigt.
Uppdaterat 2015-12-01: Gunillas historia om den blå dimman i kapitel 6 uppdaterad.

Tack för alla synpunkter! Några har jag tagit in, andra har jag bara tagit till mig utan att göra några ändringar. Nu är texten genomarbetad en gång till. Den inledande dikten tror jag att ni kommer att tycka om. I vilket fall gör jag det. Den känns rätt och hänvisar till det som komma skall.

Intrigen har kommit lite längre än senast, men framförallt är texten kompletterad och genomarbetad. Det första kapitlet är väsentligt bättre, Tjodriks slut är mer betonat och förklaringen av energifältet har jag strukit för att återvände till det lite senare i intrigen. Henriks person och första äventyr har börjat utkristallisera sig. Han verkar vara en rätt mänsklig typ, någon man kan tycka om. Vi får väl se hur det artar sig.

Den nedrasade bockorten på bilden ovan är från mitt studiebesök härom dagen på 150 meters djup i iskalla Sala silvergruva. Jag hoppas att jag gör gruvan rättvisa i det omarbetade första kapitlet. Mycket nöje!

Henrik Hällristaren är född. Så är det. Nu är nämligen masterplanen klar, och prologen och de första kapitlen skrivna i en första utgåva och då är det solklart. Henrik finns. Han vet bara inte om ännu att han är hällristare. Det kommer han att göra, så småningom. Häng med på resan vet’ja! Världen, får jag presentera: Henrik Dyhr, 15 år, klass 8, Kvarnskolan, Linneby. Så här långt har hans historia kommit i skrift:

Ett litet tips. Om du hittar en gammal penna med inlagda boklöv och blå spets, tänk efter noga innan du tar upp den. Mycket noga.Det inledande fotot Depressing fog publiceras av Boudewijn Berends på Flickr under CC BY 2.0.

Uppdateringar
2015-11-14: Kapitel 6 version 1 klart
2015-11-08: Kapitel 5 version 1 klart

Vi har börjat om. Långsamt växer nu fram en berättelse under arbetstiteln Tillbaka till Båtsman Brännings Piratpensionat. Vi kombinerar en historia från det andra världskriget med den miljö vi vant oss vid, i slutet av sjuttonhundratalet. Året är 1762. Eller 1761. Definitivt. Jo, absolut. 1761. Eller 1762. Och samtidigt 1944. Och havet är ständigt närvarande.

I övrigt blir det samma upplägg som förra gången: ont mot gott, förtroende för ungarnas inneboende förmåga, hotande mörker i kombination med lite larviga figurer och en smula
magi. Bara två sånger kvar att skriva och de övriga finns som utkast av Anders eller
mig, avslutningssången för boken finns som första utkast på Soundcloud, dramaturgin är klar och brödtexten börjar kännas som den kan bli något riktigt bra. Vill ni se hur långt vi hunnit? Ett smakprov ger vi gärna bort. Håll till godo!

Försommar. Så här långt före gryningen har måsar och trutar inte vaknat ännu.
Tystnaden bryts bara av en morgonpigg koltrast någonstans i skogen längre inåt land.
Lukten av fuktig tång ligger som ett täcke över den lilla fiskebyn, i väntan på att solen skall gå
upp och värma stenhällar och bryggor. Fiskebåtarna guppar långsamt upp och ner
i sina förtöjningar medan små vågor kluckar mot bleka bordläggningar.

En ensam brun katt smyger sig någonstans med en fångad mus i munnen.
Hon smyger in under en bänk framför ett av de många små vita husen alldeles
nere vid hamnen. Där stannar hon och ser sig om, och försöker lukta sig till om det
finns någon fara framför henne. Lukten av den döda musen sticker henne i nosen och
stör doftspåren. Något har stört hennes vandring. Hon står en stund blick stilla under
bänken och lyssnar. Ingenting rör sig i mörkret. Tyst som en månskugga går hon sen
längs husväggen. Plötsligt smiter hon in under huset och försvinner. Kanske är hon på
väg hem för att försöka få beröm av någon, eller så smyger hon sig bara bort från andra
katter för att få njuta av sin mus ifred. Ibland vill man inte ha sällskap, och
särskilt inte om man är en katt.

På en pollare vid piren invid huset satt en ensam flicka alldeles stilla och såg på hur
katten smög sig fram med den olyckliga musen. Hon såg hur katten försvann och hoppades
att den skulle hitta en plats för sig själv någonstans. Sen vände hon sig tillbaka till
havet. Hon hade suttit där länge och snart var det dags att gå hem, även om det
fortfarande var mörkt. Hon kunde bara skymta havet och viken framför henne, men
kunde höra vattnet och känna den salta, svala lukten av försommarens hav. Det
var två veckor sedan som hon såg den döde sjömannen i strandkanten invid piren.
Sedan dess hade hon smugit ut nattetid flera gånger för att gå ner till
fiskehamnen, till piren där han flutit iland. Hon hade blivit sittande på samma
pollare och bara tittat ut i mörkret, lyssnat på vågorna och tänkt. Vad hon
tänkte på visste hon inte. Den döda kroppen hade stört henne mer än hon ville erkänna.
Att det flöt iland lik var inte ovanligt, såhär under krigsåren fick man vänja
sig vid det mesta. Det flöt ofta iland tecknen på det pågående kriget; bojar,
flytvästar, trasiga lådor och till och med en eller annan mina. Lik var inte
ovanliga. Just den här dagen hade de andra barnen som vanligt tittat och
stojat, som om det var vilket vrakgods som helst. När någon vuxen som flickan
inte kände igen hade kommit och skrämt iväg dem med ett rytande hade de andra
barnen snabbt tagit upp en ny lek. Men själv hade hon svårt att släppa den döde
sjömannen. Han låg halvt uppspolad på klippan, med benen svepande fram och
tillbaka med vågorna. Håret och armarna spolades med upp en bit och sen ner, av
de lite större vågorna. I hennes drömmar hade han försökt resa sig eller tala
till henne, men hans mun och ansikte var upplösta av saltvattnet och halvt
uppätna av fiskar. Det var då hon vaknade i kallsvett och inte vågade somna om
så hon hellre tog promenaden över åkern, genom skogen och ner till fiskeläget
och piren. Det var inte det att han var död, inte heller att han flutit iland i
deras vik. Hon störde sig inte på att hon inte kunnat se hans ansikte där han
flöt med ryggen upp och det blonda håret svepande fram och tillbaka med
svallet. Hon kunde klara att han var sjöman. Det ingick för sjömansfamiljer att
en far eller en bror i något grannhus försvann på havet och ibland dök upp på
det här viset. Det som störde henne var tröjan hon hade haft på sig. Den var
norsk. Precis som hon själv.

Den här historien har paus. Henrik tog över, så Pensionatet får vänta.
(2015-10-27)

Vi föds ensamma och vi
dör ensamma. Därför skulle det nog komma som en stor överraskning för de flesta
av oss att vi faktiskt inte är ensamma. För Carina Ådahl var det något av en
chock att inse att hon dessutom förväntades göra något åt det.

Härom veckan satte jag igång ett nytt projekt. Jag deltog i en diskussion på nätet om multimedialt berättande och fick en idé i knät. Collaborative creation for the win. Alla planer i den diskussionen övergavs i det ögonblicket. Det blev en ny historia som kräver att få bli berättad och ett nytt bokprojekt. Jag kallar det Skördetid. Jag räknar med att skrivandet kan leda mig vart som helst, precis vart som helst, långt från mina ursprungliga planer. Det har det faktiskt redan gjort. Nå, det är bara att hänga på. Jag skriver får jag se, jag skriver får jag se.

Den allra senaste versionen har ni här:

Det är höst. Skördetid. Välkomna att följa med på resan.

Senaste ändring: 2013-11-14.