Blog Image

Välkommen till Piratpensionat Produktion!

Allt material här får du sprida och bearbeta!

Här på Piratpensionat Produktion skriver jag om det jag skriver, om att skriva och om att sprida fri kultur.

Här bor därför det mesta som jag skrivit och lite av det som jag komponerat, ibland tillsammans med vänner. Ladda ner böcker, noveller, manus och musik och sprid. Allt material är licensierat under Creative Commons by-nc-sa. Mer om det hittar du här.

Tillbaka.

Bränning igen Posted on Wed, April 16, 2014 12:25

Vi har börjat om. Långsamt växer nu fram en berättelse under arbetstiteln Tillbaka till Båtsman Brännings Piratpensionat. Vi kombinerar en historia från det andra världskriget med den miljö vi vant oss vid, i slutet av sjuttonhundratalet. Året är 1762. Eller 1761. Definitivt. Jo, absolut. 1761. Eller 1762. Och samtidigt 1944. Och havet är ständigt närvarande.

I övrigt blir det samma upplägg som förra gången: ont mot gott, förtroende för ungarnas inneboende förmåga, hotande mörker i kombination med lite larviga figurer och en smula
magi. Bara två sånger kvar att skriva och de övriga finns som utkast av Anders eller
mig, avslutningssången för boken finns som första utkast på Soundcloud, dramaturgin är klar och brödtexten börjar kännas som den kan bli något riktigt bra. Vill ni se hur långt vi hunnit? Ett smakprov ger vi gärna bort. Håll till godo!

Försommar. Så här långt före gryningen har måsar och trutar inte vaknat ännu.
Tystnaden bryts bara av en morgonpigg koltrast någonstans i skogen längre inåt land.
Lukten av fuktig tång ligger som ett täcke över den lilla fiskebyn, i väntan på att solen skall gå
upp och värma stenhällar och bryggor. Fiskebåtarna guppar långsamt upp och ner
i sina förtöjningar medan små vågor kluckar mot bleka bordläggningar.

En ensam brun katt smyger sig någonstans med en fångad mus i munnen.
Hon smyger in under en bänk framför ett av de många små vita husen alldeles
nere vid hamnen. Där stannar hon och ser sig om, och försöker lukta sig till om det
finns någon fara framför henne. Lukten av den döda musen sticker henne i nosen och
stör doftspåren. Något har stört hennes vandring. Hon står en stund blick stilla under
bänken och lyssnar. Ingenting rör sig i mörkret. Tyst som en månskugga går hon sen
längs husväggen. Plötsligt smiter hon in under huset och försvinner. Kanske är hon på
väg hem för att försöka få beröm av någon, eller så smyger hon sig bara bort från andra
katter för att få njuta av sin mus ifred. Ibland vill man inte ha sällskap, och
särskilt inte om man är en katt.

På en pollare vid piren invid huset satt en ensam flicka alldeles stilla och såg på hur
katten smög sig fram med den olyckliga musen. Hon såg hur katten försvann och hoppades
att den skulle hitta en plats för sig själv någonstans. Sen vände hon sig tillbaka till
havet. Hon hade suttit där länge och snart var det dags att gå hem, även om det
fortfarande var mörkt. Hon kunde bara skymta havet och viken framför henne, men
kunde höra vattnet och känna den salta, svala lukten av försommarens hav. Det
var två veckor sedan som hon såg den döde sjömannen i strandkanten invid piren.
Sedan dess hade hon smugit ut nattetid flera gånger för att gå ner till
fiskehamnen, till piren där han flutit iland. Hon hade blivit sittande på samma
pollare och bara tittat ut i mörkret, lyssnat på vågorna och tänkt. Vad hon
tänkte på visste hon inte. Den döda kroppen hade stört henne mer än hon ville erkänna.
Att det flöt iland lik var inte ovanligt, såhär under krigsåren fick man vänja
sig vid det mesta. Det flöt ofta iland tecknen på det pågående kriget; bojar,
flytvästar, trasiga lådor och till och med en eller annan mina. Lik var inte
ovanliga. Just den här dagen hade de andra barnen som vanligt tittat och
stojat, som om det var vilket vrakgods som helst. När någon vuxen som flickan
inte kände igen hade kommit och skrämt iväg dem med ett rytande hade de andra
barnen snabbt tagit upp en ny lek. Men själv hade hon svårt att släppa den döde
sjömannen. Han låg halvt uppspolad på klippan, med benen svepande fram och
tillbaka med vågorna. Håret och armarna spolades med upp en bit och sen ner, av
de lite större vågorna. I hennes drömmar hade han försökt resa sig eller tala
till henne, men hans mun och ansikte var upplösta av saltvattnet och halvt
uppätna av fiskar. Det var då hon vaknade i kallsvett och inte vågade somna om
så hon hellre tog promenaden över åkern, genom skogen och ner till fiskeläget
och piren. Det var inte det att han var död, inte heller att han flutit iland i
deras vik. Hon störde sig inte på att hon inte kunnat se hans ansikte där han
flöt med ryggen upp och det blonda håret svepande fram och tillbaka med
svallet. Hon kunde klara att han var sjöman. Det ingick för sjömansfamiljer att
en far eller en bror i något grannhus försvann på havet och ibland dök upp på
det här viset. Det som störde henne var tröjan hon hade haft på sig. Den var
norsk. Precis som hon själv.



Tillbaka

Bränning igen Posted on Fri, May 03, 2013 23:53

Den här historien har paus. Henrik tog över, så Pensionatet får vänta.
(2015-10-27)

Piratpensionat Produktion presenterar stolt sitt allra senaste projekt:

Tillbaka till Båtsman Brännings Piratpensionat

Vi håller oss till den beprövade form som var så framgångsrik (läs: rolig) förra gången: en bok om pirater med sånger och bilder, alltihop nedladdningsbart gratis med Creative Commons-licens. Det finns en dramaturgi med massor av magi. Det finns ett karaktärsgalleri med roliga namn. Det finns fem låtar skrivna och testade, och än så
länge har låtarna förutsättningar att bli ännu bättre än förra gången.

Låt oss ge ett smakprov på lite musik och text. Vi skall inte
avslöja för mycket, men lek med tanken att stigen vi går på bara leder
bort. Hela tiden. Det börjar bli kväll, mörkt. Vi är lite rädda. Då
skulle det kunna låta så här: Stigfinnarsång. Ungefär. Extrapoäng till den som hittar Anders referens till Albert & Herbert.
Och ungefär så här kommer inledningstexten se ut. Om Rudrik sköter sitt jobb som ciceron. Helt pålitlig är han inte.

Episod 1 Jag kanske skulle presen
tera mig

Först som sist kanske jag
skulle presentera mig. Mitt namn är Rudrik Buxbom. Jag är författare. Ni har
säkert läst någon av mina många böcker. Inte? Säkert? Det var konstigt. Nå,
ingen skada skedd. Det går ju att ordna med hjälp av vilket välsorterat
antikvariat som helst. Fråga efter boken ‘Juveler på de sju haven. Om
fullriggare och andra flytetyg.’ Det är något av en klassiker om jag får säga
det själv. Är det säkert att ni inte läst den? Aha, jag förstår. Ni föredrar
min personliga favorit. ‘Om du får oväntat besök. Strategi och taktik under
vikingatiden’. Jomen den måste ni väl ha sett. Jasså inte. Men denna då.
‘Senapssill och små grodorna. Om västkustens festliga midsommarfauna.’ Inte den
heller? Märkligt. Vad lär de sig i skolan nu för tiden. Nå. Var var vi
någonstans?

Legenden om Bränning var det,
javisst. Det var en historia, det. Nästan så man skulle skriva en bok om den.
Men den tiden är över. Vem orkar. Allt skrivande och rättande och förhandlande
med förlaget. Aldrig i livet. Nä, det får bli någon annans jobb att skriva
boken om Bränning. Det är väl ingen annan än jag som minns längre, men det är
ju knappast mitt bekymmer. Näpp! Någon bok lär det aldrig bli. Men jag kan
berätta för er om ni vill. Om ni lyssnar noga. Låt se.

Vår historia tar sin början
nästan precis ett år efter det att David och Sissela Bränning brutit familjens
förbannelse och tvingat Greve Drakensjöö att segla bort i skymningen med hela
sin piratbesättning. Lugnet hade lägrat sig och gästerna återvänt till
pensionatet, på sin dramatiska klippa med sin vidunderliga utsikt. Just den
kvällen låg jag bekvämt bakåtlutad i en solstol på verandan och njöt av
vårsolen efter ännu ett framgångsrikt bokprojekt. Det var i april … låt se
… 1762 måste det ha varit. Eller 1761. Det var det nog. Sjuttonhundra
sextioett. Eller -två. Jag hade just slutfört ‘Räven överraskar grisen.
Oväntade möten i skog och mark’. Är ni naturintresserade? Då är den boken
absolut något för er. Det är en uttömmande betraktelse av fiktiva möten mellan
djur från olika habitater som … Men jag förirrar mig från ämnet. Bränning var
det. Det hela började en fredag i april 1761. Eller 1762. Där någonstans.

Så ungefär! Nå. Det är mycket arbete kvar – det mesta faktiskt – men än så länge ser det faktiskt rätt lovande ut. Piraterna är lika elaka som i förra boken, de vuxna lika handfallna och vi får träffa en ny, ung hjältinna. Vi har fortfarande mottot Ord ska vara roliga. Välkomna tillbaka.