Ett år senare, och Sotarskolan är klar. I alla fall version 1. Vi får väl se hur mycket språkliga ändringar som krävs. Men intrigen är klar, liksom dialog och persongalleri. Hela boken och ett smakprov hittar ni nedan. Licensen är Creative Commons by-nc-sa, så det är bara att sprida för den som vill. Fri kultur!
Nöjd jag blir med att ha kommit så långt. En idé som blev en historia som bara krävde att få bli berättad. Vad jag bara älskar att skriva in en alldeles vanlig snubbe i bisarra situationer. Förlåt, Elias, käre vän. Du förtjänar bättre. 🙂
Scen 5
”Och en stöld. Jag vill anmäla
en stöld också.”
De båda poliserna gav varandra
en snabb blick och avbröt sin nedpackning av diktafon, anteckningsblock och
kaffemuggar.
”Jaha”, suckade Klint, som var
den korte och brede av de båda poliserna, och satte på diktafonen igen.
Anteckningsblockblädder.
”Du vill anmäla en stöld. Och
vad är det som saknas?”
”En burk medicin. Piller.”
”Piller.”
Krafs, krafs, penna mot papper.
Den tveksamma tonen hos den långe polisen vibrerade ända ner i bordsskivan.
Fast det fanns en nyans i rösten av undertryckt intresse som jag inte lade
märke till förrän det nästan var för sent.
”Vad för slags piller?”
Host, harkel. Ahum. Därefter två
takters paus. Dirigenten räknar tyst för sig själv. Tre, fyr.
”Vad för slags piller, sa jag.”
Ny paus. Tvekan. Beslut.
Amenvafan. Åt helvete med alltihop.
”Paradoxin. Mot elakhet mot
barn.”
