Härom dagen hörde jag ett livsöde som är värt att berätta för er. Jag skriver ner huvuddragen här, med en del lånade och ändrade delar, för att kunna väva in hennes livsöde in i vår familjs öde. Vinterkriget förde dem samman.
Hon var sju år när kriget kom. Tredjen yngst i en syskonskara av nio barn var Aina den enda som var tillräckligt liten för att kunna undvaras på gården, och tillräckligt gammal för att mamman skulle klara att skiljas från henne. Familjen beslutade att stanna på gården i Kuhmo, i finska Lappland, eftersom kriget bröt ut vid Karelska näset, långt söderut. Rykten gick om sovjetiska trupprörelser och strider vid gränsen bara ett par mil nordöst om deras lilla by. Men ett beslut var ett beslut, och korna skulle inte överleva om familjen flydde. Familjen hade fått information över radion redan före krigsutbrottet att barn under sexton års ålder erbjöds temporära fosterföräldrar i Sverige om kriget skulle bryta ut. Aina fick frågan om hon ville flytta till Sverige, undan från bomberna och hon tackade ja direkt. Hennes mamma tog chockad emot sin dotters beslut men beslöt att det var bäst.
Det tog tre dagar att få allt i ordning. Mamman tog Ainas lilla väska under armen och Aina i handen och vandrade till huvudvägen västerut att att sätta Aina på bussen in till Kajana, och därefter tåget och båten till en okänd ort i Sverige. Hon hade fått löfte om att hon skulle kunna hålla kontakten med sin dotter, men det skulle visa sig omöjligt. När bussen började åka med Aina ombord ändrade sig mamman och sprang efter bussen, men det var försent, Vanja hade lämnat henne. Det var en lång promenad hem, ensam, men inte tillnärmelsevis så lång som Ainas resa.
Aina hamnade i Värmland, i Östmark utanför Torsby, och bara en mil från en annan av det som skulle bli krigets gränser, den mellan Sverige och Norge. Familjen Apelgren hade ett litet lantbruk med två kor, på en plats som påminde henne om hennes hem i Kajana, med skog, fält och sjö. Hon stannade där i sex månader under tiden Vinterkriget pågick. På grund av kostnaden och språksvårigheten lät de svenska myndigheterna henne inte gå i skolan, så hon kom efter och blev isolerad. Hennes fostermor bad sin äldsta dotter Emma att hjälpa Aina med språket och med att läsa och skriva, under de tider som mamman fanns tillgänglig. Pappan var frivillig i vinterkriget och gården krävde sin dagliga dos av hårt arbete av alla. Det var en stor lättnad när vinterkriget var slut och hon kunde åka hem. Innan hon kom iväg invaderade Tyskland Danmark och Norge och hon fick återigen fly ett krig som hotade sluka henne. I maj gick bussen mot Torsby, och ännu ett tåg fyllt med barn på flykt. Då hade hon inte hört av sin familj på mer än fem månader. Hon hade hunnit fylla åtta år.
Väl hemma i Finland fick hon hjälp att hitta sin familj som hade flytt när striderna vid Soussalmi satte igång. När de kom tillbaka i början av april hade de hittat både sitt och grannens hus nedbränt av Röda Armén. Grannfamiljen låg kvar utanför boningshuset där de blivit skjutna i början av december.
Aina var så långt efter i skolgången att de finska myndigheterna inte heller ville låta henne gå i skolan, och det var några hårda år för henne när hon hade sin skolgång enbart tillsammans med sin mamma. Hennes far byggde upp deras liv och hus igen, långsamt eftersom de mist allt i flykten från vinterkriget. När krigslyckan vände i fortsättningskriget var de mer förberedda på flykt, men mycket gick förlorat även denna gång.
Det tog flera år att komma tillbaka på fötter när kriget väl var slut. Utan utbildning och från en familj utan en fast punkt i tillvaron blev dock Aina allt mer utstött. Grannarna såg ner på svenskarna, eftersom de svikit Finland både genom att inte komma till undsättning och genom att att vägra ta emot fler än en handfull barn. Aina kunde inte försvara sig mot glåporden att hon var en svenskunge.
När hon var sexton tröttnade hon och flyttade tillbaka till Sverige. Hennes utbildning kom aldrig ikapp efter alla år utan skola, men hon lyckades få ett arbete i hemtjänsten, där hon stannade i fyrtiotvå år. Hon gifte sig aldrig men fick en dotter, Helena. Den elfte november 2010 dog hon i sömnen i sin säng i hemmet i Kil.
