Välkommen till Piratpensionat Produktion!

Härom dagen hörde jag ett livsöde som är värt att berätta för er. Jag skriver ner huvuddragen här, med en del lånade och ändrade delar, för att kunna väva in hennes livsöde in i vår familjs öde. Vinterkriget förde dem samman.

Hon var sju år när kriget kom. Tredjen yngst i en syskonskara av nio barn var Aina den enda som var tillräckligt liten för att kunna undvaras på gården, och tillräckligt gammal för att mamman skulle klara att skiljas från henne. Familjen beslutade att stanna på gården i Kuhmo, i finska Lappland, eftersom kriget bröt ut vid Karelska näset, långt söderut. Rykten gick om sovjetiska trupprörelser och strider vid gränsen bara ett par mil nordöst om deras lilla by. Men ett beslut var ett beslut, och korna skulle inte överleva om familjen flydde. Familjen hade fått information över radion redan före krigsutbrottet att barn under sexton års ålder erbjöds temporära fosterföräldrar i Sverige om kriget skulle bryta ut. Aina fick frågan om hon ville flytta till Sverige, undan från bomberna och hon tackade ja direkt. Hennes mamma tog chockad emot sin dotters beslut men beslöt att det var bäst.

Det tog tre dagar att få allt i ordning. Mamman tog Ainas lilla väska under armen och Aina i handen och vandrade till huvudvägen västerut att att sätta Aina på bussen in till Kajana, och därefter tåget och båten till en okänd ort i Sverige. Hon hade fått löfte om att hon skulle kunna hålla kontakten med sin dotter, men det skulle visa sig omöjligt. När bussen började åka med Aina ombord ändrade sig mamman och sprang efter bussen, men det var försent, Vanja hade lämnat henne. Det var en lång promenad hem, ensam, men inte tillnärmelsevis så lång som Ainas resa.
Aina hamnade i Värmland, i Östmark utanför Torsby, och bara en mil från en annan av det som skulle bli krigets gränser, den mellan Sverige och Norge. Familjen Apelgren hade ett litet lantbruk med två kor, på en plats som påminde henne om hennes hem i Kajana, med skog, fält och sjö. Hon stannade där i sex månader under tiden Vinterkriget pågick. På grund av kostnaden och språksvårigheten lät de svenska myndigheterna henne inte gå i skolan, så hon kom efter och blev isolerad. Hennes fostermor bad sin äldsta dotter Emma att hjälpa Aina med språket och med att läsa och skriva, under de tider som mamman fanns tillgänglig. Pappan var frivillig i vinterkriget och gården krävde sin dagliga dos av hårt arbete av alla. Det var en stor lättnad när vinterkriget var slut och hon kunde åka hem. Innan hon kom iväg invaderade Tyskland Danmark och Norge och hon fick återigen fly ett krig som hotade sluka henne. I maj gick bussen mot Torsby, och ännu ett tåg fyllt med barn på flykt. Då hade hon inte hört av sin familj på mer än fem månader. Hon hade hunnit fylla åtta år.

Väl hemma i Finland fick hon hjälp att hitta sin familj som hade flytt när striderna vid Soussalmi satte igång. När de kom tillbaka i början av april hade de hittat både sitt och grannens hus nedbränt av Röda Armén. Grannfamiljen låg kvar utanför boningshuset där de blivit skjutna i början av december.

Aina var så långt efter i skolgången att de finska myndigheterna inte heller ville låta henne gå i skolan, och det var några hårda år för henne när hon hade sin skolgång enbart tillsammans med sin mamma. Hennes far byggde upp deras liv och hus igen, långsamt eftersom de mist allt i flykten från vinterkriget. När krigslyckan vände i fortsättningskriget var de mer förberedda på flykt, men mycket gick förlorat även denna gång.

Det tog flera år att komma tillbaka på fötter när kriget väl var slut. Utan utbildning och från en familj utan en fast punkt i tillvaron blev dock Aina allt mer utstött. Grannarna såg ner på svenskarna, eftersom de svikit Finland både genom att inte komma till undsättning och genom att att vägra ta emot fler än en handfull barn. Aina kunde inte försvara sig mot glåporden att hon var en svenskunge.

När hon var sexton tröttnade hon och flyttade tillbaka till Sverige. Hennes utbildning kom aldrig ikapp efter alla år utan skola, men hon lyckades få ett arbete i hemtjänsten, där hon stannade i fyrtiotvå år. Hon gifte sig aldrig men fick en dotter, Helena. Den elfte november 2010 dog hon i sömnen i sin säng i hemmet i Kil.

Under några år har jag samlat på mig material för Det Finska Folkets sång, och när jag går igenom det blir det tydligt i vilken omgivning som den frivillige soldaten måste befinna sig. Han finns mitt i omvälvningen från det stabila, långsamma jordbrukssamhället till det snabbt föränderliga industrisamhället. Låt mig beskriva en scen för er så får vi se vad ni tycker. Det Finska Folkets Sång kan börja med att en äldre kvinna, låt oss kalla henne Stina, född 1924, ligger för döden (klichévarning, jag vet). Hon är inte kontaktbar eftersom hon redan börjat sin resa mot mörkret. Sköterskor och hennes vuxna barn är vid hennes sida men når henne inte, kroppen släpper inte in dem. Men hennes sinne är aktivt och vi som läsare får följa med henne tillbaka till hennes barndom och hennes far, frivilligsoldaten. Så här skulle det kunna beskrivas.
En gärdsgård i Värmland. Skymning i midsommartid under beredskapstiden. En man står med sin dotter, med en hand på gärdsgården. De betraktar tillsammans sitt lilla stycke land, som sluttar lätt ner till en skogsrand och en flik av en spegelblank sjö. Framför skogsranden ser de silhuetterna från deras båda kor som står och idisslar. Kvällsräven från sjön har lagt sig i form av en mjuk dimma över boningshus, ladugård, åker och äng. Den totala tystnaden av den sorgsna sången från en ensam storlom. Efter några sekunder får den svar inifrån dimman från någon annan del av sjöns spegelblanka yta. Därefter lägger sig tystnaden igen.

Mannen och hans sextonåriga dotter står där en stund medan skymningen faller. I natt kommer mörkret inte förmå lägga sig helt, hela natten kommer en rand av ljus ligga kvar över trädtopparna. Det är inte kallt, men hon huttrar ändå något i den fuktiga luften och undrar kanske något över varför hennes far har tagit henne från stugvärmen så här dags.

Det värker lite i hennes armar efter den långa promenaden från brunnen
tidigare på kvällen. Två hinkar med vatten gör sig påminda när man har
nästan en kilometer att gå. Hon drar koftan tätare om sig och lutar sig in mot sin far. De säger inget till varandra. Tystnaden mellan dem värmer henne mer än den tunna koftan. Han tänker på sina andra barn, på sina döttrar som är fem och elva, och på sin son som är nio. Hon är upptagen med att se platsen hon föddes, sjön där hon lärde sig simma, lagården på tunet där hon lekte gömme, och korna hon skall mjölka inom några timmar.
Den närmast idylliska friden i denna scen från sommaren 1940 är bedräglig. Ett skoningslöst krig rasar i hela världen, och spiller ibland in över gränsen från det ockuperade Norge, i form av smuggelgods och flyktingar. Pappan är nyss hemkommen från Finlands vinterkrig som slutade bara lite mer än tre månader tidigare. Innan nästa sommar är slut skall han åka tillbaka.

Efter kriget skall hans familj uppleva stora omvälvningar. Han har redan sett dem komma. Bilar, radioapparater och telefoner överallt. Reklamskyltar. Ungdomar som bryter sig loss från sin givna plats, från familj och traditioner. Under alla år har han haft en given plats i livet. Tillvaron har styrts av solens uppgång och nedgång, av årstidernas växlingar och av det obönhörliga åldrandet, av generationer som följer på generationer. Fabriksvisslorna skrämmer honom. Jazzen skrämmer honom. Den kom från ingenstans och drabbade ungarna som ett förbannat virus. Därefter stod de inte att känna igen.

Förändringstakten skrämmer honom också. Han kommer inte att kunna hjälpa sina barn leva i den nya världen som tar vid med sådan fart. Han är passé. En relik. Det är tydligt att en ny generation måste göra sina egna misstag, när kriget tar slut och de flyr ut i det okända. Hans gamla händer är inget att hålla i när man behöver stadga i den världen, de händer som har brutit land i den gamla världen. Det var den gamla världen han skyddade i Finland. Han ryser inom sig vid tanken på vad han upplevde i Finland och skjuter beslutsamt undan demonerna för en stund. Frågan om det var värt offret han gjort plågar honom. Det var den gamla världen han var villig att dö för. Den gamla världen. Den värld då en man visste sin plats. Hur länge. Hur länge innan allt det här är borta.

– “Allt går så fort, och vem vet vad som kommer att hända.”

Hans blick vilar på träden på andra sidan ängen när han talar, nästan
för sig själv, och så tyst så att hon måste koncentrera sig hårt för att
höra. Han tar henne försiktigt på handen, en lätt, överraskande beröring. Han ser på hennes lilla hand som redan är märkt av arbete bredvid hans egen väderbitna, valkiga hand. Hans hand letar sig snabbt bort, ner i fickan på byxorna. Hon ser på honom.

– “En dag tar kriget slut.”

Han ser upp igen och låter blicken gå från lagård till skog, till sjö.

– “Det är upp till dig nu, Stina.”

Mitt nästa bokprojekt kommer att ta tid. En kort bok med bisarr handling har jag redan gjort. Planen är att se om en mer realistisk handling kan hålla läsaren och mig intresserade under en längre tid. Låt mig tänka högt en liten stund så kanske jag kan förklara både för er och för mig själv ungefär vad jag är ute efter.

Talvisota – Vinterkriget
Den 30 november 1939 överfölls Finland av Sovjetunionen. Efter sex hundra års gemensam historia var det lätt för svenskarna att känna sympati för ett utsatt broderfolk i dess tid av nöd. Sverige ansågs sig också vara i en utsatt, osäker situation och hade dessutom ett kraftigt nedrustat försvar. Sverige bistod därför inte Finland med soldater ur försvaret men man skickade materiel (inte minst flyg) och tillät att en frivilligkår bildades i Sverige och att frivilliga soldater rekryterades öppet. I det finska vinterkriget 1939/40 deltog över åtta tusen svenskar som frivilliga på den finska sidan. Kriget var brutalt, men kort och många av de frivilliga hann aldrig fram till fronten före krigsslutet i mars 1940.
Av flera anledningar lyckades inte Sovjetunionen erövra Finland. Med sin enorma överlägsenhet i soldater och materiel skapade man dock ett så kraftigt tryck att Finland tvingades gå med på mycket hårda villkor för att få fred. Sista skotten föll den 13 mars 1940. De svenska frivilliga åkte hem till hjältars välkomnande. Man hann dock inte dra mer än en mycket kort suck av lättnad. I gryningen den 9 april 1940 överfölls Norge och Danmark av Tyskland.

Jatkosota – Fortsättningskriget
Efter att Tyskland lagt under sig stora delar av Europa invaderade man så Sovjetunionen i juni 1941. I samma ögonblick som Sovjetiska trupper besköt finska trupper gick Finland till angrepp för att ta tillbaka mark som historiskt tillhört Finland. Finland slogs nu på Tysklands sida, enligt principen att min fiendes fiende är min vän. Hitler uttryckte det som att man stred i förbund med Finland. Krigsslutet i september 1944 blev det samma som 1940 – även denna gång lyckades man undvika att landet föll under Sovjetiskt styre, men fredsvillkoren blev mycket hårda för Finland.

Det Finska Folkets Sång
Även i Fortsättningskriget deltog svenskar. De slogs dock utan pukor och fanfarer i Sverige. De var färre och de ingick i finska förband. Under vinterkriget 1939/40 fanns en självklar socialt acceptans i Sverige för att hjälpa Finland mot ett oprovocerat överfall, men 1941 var Finland angripare. Finland slogs dessutom på samma sida som det land som överfallit våra andra broderfolk Danmark och Norge. De svenska frivilliga soldaterna måste ha ställt sig mycket svåra frågor om lojalitet, inte minst när det framkom vad Finlands bundsförvant – den tyska statsmakten – gjort sig skyldig till.

I denna bok vill jag följa en man från Sverige till det finska vinterkriget och fortsättningskriget och se hur han agerar, resonerar och förändras i takt med de händelser han upplever. Vad är hans drivkraft att lämna det egna landets neutralitetsvakt och ge sig in i ett annat lands kamp på liv och död? Hur motiverar han sina handlingar för sig själv och andra? Hur står sig en människas motståndskraft mitt i den stora oron? Vad händer när en svensk sjunger det finska folkets sång?

Det här inlägget om ett nytt bokprojekt har jag börjat på sex gånger när jag direkt strukit första meningen och börjat om. Det är svårt att förklara varför. Men låt oss börja från början. Jag har börjat på ett nytt bokprojekt, även denna gång innan det förra är klart. Man svävar in och ut ur sina projekt innan de är klara att ställas på hyllan respektive innan de är klara att börja arbetas med på allvar. Inget nytt i det. Det luriga i det här projekt är att det är klockrent ett projekt för öppna, transparenta Piratpensionat Produktion men jag vill hålla inne lite med vad det handlar om. Det måste få sätta sig i min egen hjärna vad det är jag vill säga innan jag börjar bre ut mig för er andra. Vi får se om det är en god taktik.

Tid och plats har jag. Under tiden jag funderade över tematik och intrig tänkte jag testa en metod som är ny för mig – att skriva testscener för att se om idéerna går att skriva ner i läsbar form. Inga hemligheter där. Här är den första!