Välkommen till Piratpensionat Produktion!

Första testet klart! Två och en halv timmars läsande, diskuterande och skrattande mellan omtagningarna, följt av två timmars bearbetning med en ovillig hemmastudio och en alldeles för gammal laptop. Som belöning har vi nu tretton minuter och trettio sekunders läsning av Båtsman Brännings Piratpensionat. Det är ett monsterkliv framåt i kunskaper om hur man producerar en ljudbok. Med tanke på den obefintliga kunskapen jag hade innan kunde det ju bara gå åt ett håll.
Vad lärde jag mig då? Meningarna borde nog vara kortare i en ljudbok än i en bok man håller i handen, bara en sådan sak. Man skall också bestämma sig om man producerar en ljudbok eller radioteater, vilket inte är självklart om man har en text uppblandad med låtar. Man skall ha godtagbar teknik (alltså den där häcken åker ut snart, nu är skönhetsfelen seriöst inget roliga längre) och en bra plats (utan dörrknackning från Securitasvakter). Viktigare än man tror det där. Mitt kungarike för en studio. Och se för knävulen till att ha en bra röst som läser. Det visste jag sedan innan, med mitt eget försök att läsa in några episoder. Då tyckte jag nästan själv att boken lät ganska lam.

Nå, med Anders är det en annan femma. Han är en duktig och pålitlig gestaltare av text och repliker, så han räddar mycket av bristerna som är mitt ansvar. När jag nu har hört och bearbetat de episoder han läste in igår måste jag nog säga att det här håller förvånansvärt bra. Håller ni med?

Anders Dahlberg läser Episod 1 – En roddtur i mörker
Anders Dahlberg läser Episod 2 – Båtsman Bränning

Under hösten skall vi göra ett test med vår vän i Karlstad. Episod tre och fyra kanske, om vi inte fixar att läsa in hela boken? En ny hemmastudio står på önskelistan först. Vem har sagt att det är billigt att experimentera med kreativa processer?

Eller så är det vi som är det. Besatta alltså. Nåväl. Ikväll har vi nyheter om inläsningen av Båtsman Bränning. Imorgon är det inplanerat en testläsning av ett par episoder med YNF!, en riktigt duktig ensemblist i Chalmersspexet när det begav sig för oss för några år sedan. YNF! fick sitt smeknamn efter en minst sagt oväntad serietidning. Lång historia, fråga inte mer nu. Det skall bli hur kul som helst att se hur den inspelningen blir, och hur den tar sig ut på nätet sedan. Ge mig några dagar efter inspelningen att leka med ljud och eventuella ljudeffekter så hittar ni den på min sida på Soundcloud sen.

I slutet av oktober planerar jag sedan ta med mig studion och familjen till Karlstad. Där skall vi spela in hela boken med hjälp av en fullständigt underbar röst. Nej, jag tänker inte berätta vem det är förrän det hela är klart. Ni känner honom inte. Fast det är klart, de av er som följer mig på twitter vet ju redan vem det är. För er andra: hans röst har en karaktär ni garanterat känner igen. Varmt, vänligt och intressant, men samtidigt uppfordrande som att den förväntar sig att lyssnaren skall ge berättelsen tid. Den svensk som inte ler igenkännande måste ha hoppat över sin barndom.

“Radioteatern ger:” – en ikon i dramatik i ljudformat. Nåja. En radioteaterpjäs kostar ju lite krut att fixa, med tanke på alla ljudeffekter. Men vi har ju musik istället! En inläsning av Båtsman Brännings Piratpensionat skall vi fixa i vilket fall, så får vi se vilket formatet blir. En kvalificerad gissning är en enkel inläsning uppblandad med några få ljudeffekter och låtarna på sina respektive platser, allt som mp3 och ogg, och så ber vi Föreningen Fri Kultur och Programvara att lägga upp dem. Låter som en plan.

“Du har hört XXX läsa Båtsman Brännings Piratpensionat, av Dan Engström. Musik av Anders Ekberg och författaren. Illustrationerna gjordes av Pernilla Bergling. Inspelningen gjordes av Piratpensionat Produktion. Vill du läsa och höra mer från oss är du välkommen till vår hemsida www.piratpensionat.se. Allt material från oss är licensierat Creative Commons Erkännande-IckeKommersiell-DelaLika.”Vill du bli vår uppläsare? Välkommen att höra av dig! Man
eller kvinna spelar ingen roll. Du skall ha talang för dramatisk gestaltning, nyfikenhet och intresse av mediet.
Ha gärna höga förväntningar på materialet men låga förväntningar på allt som rör
infrastruktur. En god portion humor kommer därför väl till pass.

Vi har ingen ersättning till dig, ingen studio att krypa in i, bara en portabel studiolåda, en överdjävla bra barnbok att läsa in och evig ära för dig som den första inläsaren. Boken som skall läsas in finns här.

Peppad på att testa dina utomkroppsliga skådespelartalanger? Skicka en rad till mig. Vänta inte för länge.

Härom dagen hörde jag ett livsöde som är värt att berätta för er. Jag skriver ner huvuddragen här, med en del lånade och ändrade delar, för att kunna väva in hennes livsöde in i vår familjs öde. Vinterkriget förde dem samman.

Hon var sju år när kriget kom. Tredjen yngst i en syskonskara av nio barn var Aina den enda som var tillräckligt liten för att kunna undvaras på gården, och tillräckligt gammal för att mamman skulle klara att skiljas från henne. Familjen beslutade att stanna på gården i Kuhmo, i finska Lappland, eftersom kriget bröt ut vid Karelska näset, långt söderut. Rykten gick om sovjetiska trupprörelser och strider vid gränsen bara ett par mil nordöst om deras lilla by. Men ett beslut var ett beslut, och korna skulle inte överleva om familjen flydde. Familjen hade fått information över radion redan före krigsutbrottet att barn under sexton års ålder erbjöds temporära fosterföräldrar i Sverige om kriget skulle bryta ut. Aina fick frågan om hon ville flytta till Sverige, undan från bomberna och hon tackade ja direkt. Hennes mamma tog chockad emot sin dotters beslut men beslöt att det var bäst.

Det tog tre dagar att få allt i ordning. Mamman tog Ainas lilla väska under armen och Aina i handen och vandrade till huvudvägen västerut att att sätta Aina på bussen in till Kajana, och därefter tåget och båten till en okänd ort i Sverige. Hon hade fått löfte om att hon skulle kunna hålla kontakten med sin dotter, men det skulle visa sig omöjligt. När bussen började åka med Aina ombord ändrade sig mamman och sprang efter bussen, men det var försent, Vanja hade lämnat henne. Det var en lång promenad hem, ensam, men inte tillnärmelsevis så lång som Ainas resa.
Aina hamnade i Värmland, i Östmark utanför Torsby, och bara en mil från en annan av det som skulle bli krigets gränser, den mellan Sverige och Norge. Familjen Apelgren hade ett litet lantbruk med två kor, på en plats som påminde henne om hennes hem i Kajana, med skog, fält och sjö. Hon stannade där i sex månader under tiden Vinterkriget pågick. På grund av kostnaden och språksvårigheten lät de svenska myndigheterna henne inte gå i skolan, så hon kom efter och blev isolerad. Hennes fostermor bad sin äldsta dotter Emma att hjälpa Aina med språket och med att läsa och skriva, under de tider som mamman fanns tillgänglig. Pappan var frivillig i vinterkriget och gården krävde sin dagliga dos av hårt arbete av alla. Det var en stor lättnad när vinterkriget var slut och hon kunde åka hem. Innan hon kom iväg invaderade Tyskland Danmark och Norge och hon fick återigen fly ett krig som hotade sluka henne. I maj gick bussen mot Torsby, och ännu ett tåg fyllt med barn på flykt. Då hade hon inte hört av sin familj på mer än fem månader. Hon hade hunnit fylla åtta år.

Väl hemma i Finland fick hon hjälp att hitta sin familj som hade flytt när striderna vid Soussalmi satte igång. När de kom tillbaka i början av april hade de hittat både sitt och grannens hus nedbränt av Röda Armén. Grannfamiljen låg kvar utanför boningshuset där de blivit skjutna i början av december.

Aina var så långt efter i skolgången att de finska myndigheterna inte heller ville låta henne gå i skolan, och det var några hårda år för henne när hon hade sin skolgång enbart tillsammans med sin mamma. Hennes far byggde upp deras liv och hus igen, långsamt eftersom de mist allt i flykten från vinterkriget. När krigslyckan vände i fortsättningskriget var de mer förberedda på flykt, men mycket gick förlorat även denna gång.

Det tog flera år att komma tillbaka på fötter när kriget väl var slut. Utan utbildning och från en familj utan en fast punkt i tillvaron blev dock Aina allt mer utstött. Grannarna såg ner på svenskarna, eftersom de svikit Finland både genom att inte komma till undsättning och genom att att vägra ta emot fler än en handfull barn. Aina kunde inte försvara sig mot glåporden att hon var en svenskunge.

När hon var sexton tröttnade hon och flyttade tillbaka till Sverige. Hennes utbildning kom aldrig ikapp efter alla år utan skola, men hon lyckades få ett arbete i hemtjänsten, där hon stannade i fyrtiotvå år. Hon gifte sig aldrig men fick en dotter, Helena. Den elfte november 2010 dog hon i sömnen i sin säng i hemmet i Kil.

Under några år har jag samlat på mig material för Det Finska Folkets sång, och när jag går igenom det blir det tydligt i vilken omgivning som den frivillige soldaten måste befinna sig. Han finns mitt i omvälvningen från det stabila, långsamma jordbrukssamhället till det snabbt föränderliga industrisamhället. Låt mig beskriva en scen för er så får vi se vad ni tycker. Det Finska Folkets Sång kan börja med att en äldre kvinna, låt oss kalla henne Stina, född 1924, ligger för döden (klichévarning, jag vet). Hon är inte kontaktbar eftersom hon redan börjat sin resa mot mörkret. Sköterskor och hennes vuxna barn är vid hennes sida men når henne inte, kroppen släpper inte in dem. Men hennes sinne är aktivt och vi som läsare får följa med henne tillbaka till hennes barndom och hennes far, frivilligsoldaten. Så här skulle det kunna beskrivas.
En gärdsgård i Värmland. Skymning i midsommartid under beredskapstiden. En man står med sin dotter, med en hand på gärdsgården. De betraktar tillsammans sitt lilla stycke land, som sluttar lätt ner till en skogsrand och en flik av en spegelblank sjö. Framför skogsranden ser de silhuetterna från deras båda kor som står och idisslar. Kvällsräven från sjön har lagt sig i form av en mjuk dimma över boningshus, ladugård, åker och äng. Den totala tystnaden av den sorgsna sången från en ensam storlom. Efter några sekunder får den svar inifrån dimman från någon annan del av sjöns spegelblanka yta. Därefter lägger sig tystnaden igen.

Mannen och hans sextonåriga dotter står där en stund medan skymningen faller. I natt kommer mörkret inte förmå lägga sig helt, hela natten kommer en rand av ljus ligga kvar över trädtopparna. Det är inte kallt, men hon huttrar ändå något i den fuktiga luften och undrar kanske något över varför hennes far har tagit henne från stugvärmen så här dags.

Det värker lite i hennes armar efter den långa promenaden från brunnen
tidigare på kvällen. Två hinkar med vatten gör sig påminda när man har
nästan en kilometer att gå. Hon drar koftan tätare om sig och lutar sig in mot sin far. De säger inget till varandra. Tystnaden mellan dem värmer henne mer än den tunna koftan. Han tänker på sina andra barn, på sina döttrar som är fem och elva, och på sin son som är nio. Hon är upptagen med att se platsen hon föddes, sjön där hon lärde sig simma, lagården på tunet där hon lekte gömme, och korna hon skall mjölka inom några timmar.
Den närmast idylliska friden i denna scen från sommaren 1940 är bedräglig. Ett skoningslöst krig rasar i hela världen, och spiller ibland in över gränsen från det ockuperade Norge, i form av smuggelgods och flyktingar. Pappan är nyss hemkommen från Finlands vinterkrig som slutade bara lite mer än tre månader tidigare. Innan nästa sommar är slut skall han åka tillbaka.

Efter kriget skall hans familj uppleva stora omvälvningar. Han har redan sett dem komma. Bilar, radioapparater och telefoner överallt. Reklamskyltar. Ungdomar som bryter sig loss från sin givna plats, från familj och traditioner. Under alla år har han haft en given plats i livet. Tillvaron har styrts av solens uppgång och nedgång, av årstidernas växlingar och av det obönhörliga åldrandet, av generationer som följer på generationer. Fabriksvisslorna skrämmer honom. Jazzen skrämmer honom. Den kom från ingenstans och drabbade ungarna som ett förbannat virus. Därefter stod de inte att känna igen.

Förändringstakten skrämmer honom också. Han kommer inte att kunna hjälpa sina barn leva i den nya världen som tar vid med sådan fart. Han är passé. En relik. Det är tydligt att en ny generation måste göra sina egna misstag, när kriget tar slut och de flyr ut i det okända. Hans gamla händer är inget att hålla i när man behöver stadga i den världen, de händer som har brutit land i den gamla världen. Det var den gamla världen han skyddade i Finland. Han ryser inom sig vid tanken på vad han upplevde i Finland och skjuter beslutsamt undan demonerna för en stund. Frågan om det var värt offret han gjort plågar honom. Det var den gamla världen han var villig att dö för. Den gamla världen. Den värld då en man visste sin plats. Hur länge. Hur länge innan allt det här är borta.

– “Allt går så fort, och vem vet vad som kommer att hända.”

Hans blick vilar på träden på andra sidan ängen när han talar, nästan
för sig själv, och så tyst så att hon måste koncentrera sig hårt för att
höra. Han tar henne försiktigt på handen, en lätt, överraskande beröring. Han ser på hennes lilla hand som redan är märkt av arbete bredvid hans egen väderbitna, valkiga hand. Hans hand letar sig snabbt bort, ner i fickan på byxorna. Hon ser på honom.

– “En dag tar kriget slut.”

Han ser upp igen och låter blicken gå från lagård till skog, till sjö.

– “Det är upp till dig nu, Stina.”

Min penna är helt klart rastlös. Och lite av en översittare. Ibland dyker det upp en idé i huvudet och pockar på uppmärksamhet och då sätter pennan igång alldeles oavsett situationen jag är i eller vad jag vill göra. Det kan triggas av något jag ser eller en händelse jag upplever, och så funderar man över vad som skulle hända om man satte detta i en annan omgivning. Personligen sätter jag ofta vanliga människor i oväntade, bisarra situationer. Här är ett övningsexempel på det, när en vanlig morgonpendlare får sitt morgontåg inställt men får hjälp på ett mycket, mycket oväntat sätt.

Den här hemsidan har blivit både en blogg om att skriva och sprida fri kultur, ur perspektivet från mig som skriver. Sidan har därför också blivit en plats att göra betraktelser över det jag skriver, och skrivit. Det har ju blivit en del genom åren. Jag tänkte därför ta mig en tur längs Minnenas Allé och se vad som ligger i gömmorna, lägga upp det här – en grej i taget – och göra en kort betraktelse över det som står där.

Förr en handfull år sedan skrev jag en pjäs på Euripides Medea. Minns ni Medea? Hon som mördade sina barn som hämnd på grund av obesvarad kärlek? Henne har vi normalt en viss förståelse för. Så OK. Vi vänder på situationen. Hur långt sträcker sig vår förståelse om mördaren är en man? Min titel på den betraktelsen blev En spegel mot Medea, för att illustrera både speglingen mot vårt eget samhälle och min egen nyfikenhet vad som händer om man vänder på Medea.

Mitt nästa bokprojekt kommer att ta tid. En kort bok med bisarr handling har jag redan gjort. Planen är att se om en mer realistisk handling kan hålla läsaren och mig intresserade under en längre tid. Låt mig tänka högt en liten stund så kanske jag kan förklara både för er och för mig själv ungefär vad jag är ute efter.

Talvisota – Vinterkriget
Den 30 november 1939 överfölls Finland av Sovjetunionen. Efter sex hundra års gemensam historia var det lätt för svenskarna att känna sympati för ett utsatt broderfolk i dess tid av nöd. Sverige ansågs sig också vara i en utsatt, osäker situation och hade dessutom ett kraftigt nedrustat försvar. Sverige bistod därför inte Finland med soldater ur försvaret men man skickade materiel (inte minst flyg) och tillät att en frivilligkår bildades i Sverige och att frivilliga soldater rekryterades öppet. I det finska vinterkriget 1939/40 deltog över åtta tusen svenskar som frivilliga på den finska sidan. Kriget var brutalt, men kort och många av de frivilliga hann aldrig fram till fronten före krigsslutet i mars 1940.
Av flera anledningar lyckades inte Sovjetunionen erövra Finland. Med sin enorma överlägsenhet i soldater och materiel skapade man dock ett så kraftigt tryck att Finland tvingades gå med på mycket hårda villkor för att få fred. Sista skotten föll den 13 mars 1940. De svenska frivilliga åkte hem till hjältars välkomnande. Man hann dock inte dra mer än en mycket kort suck av lättnad. I gryningen den 9 april 1940 överfölls Norge och Danmark av Tyskland.

Jatkosota – Fortsättningskriget
Efter att Tyskland lagt under sig stora delar av Europa invaderade man så Sovjetunionen i juni 1941. I samma ögonblick som Sovjetiska trupper besköt finska trupper gick Finland till angrepp för att ta tillbaka mark som historiskt tillhört Finland. Finland slogs nu på Tysklands sida, enligt principen att min fiendes fiende är min vän. Hitler uttryckte det som att man stred i förbund med Finland. Krigsslutet i september 1944 blev det samma som 1940 – även denna gång lyckades man undvika att landet föll under Sovjetiskt styre, men fredsvillkoren blev mycket hårda för Finland.

Det Finska Folkets Sång
Även i Fortsättningskriget deltog svenskar. De slogs dock utan pukor och fanfarer i Sverige. De var färre och de ingick i finska förband. Under vinterkriget 1939/40 fanns en självklar socialt acceptans i Sverige för att hjälpa Finland mot ett oprovocerat överfall, men 1941 var Finland angripare. Finland slogs dessutom på samma sida som det land som överfallit våra andra broderfolk Danmark och Norge. De svenska frivilliga soldaterna måste ha ställt sig mycket svåra frågor om lojalitet, inte minst när det framkom vad Finlands bundsförvant – den tyska statsmakten – gjort sig skyldig till.

I denna bok vill jag följa en man från Sverige till det finska vinterkriget och fortsättningskriget och se hur han agerar, resonerar och förändras i takt med de händelser han upplever. Vad är hans drivkraft att lämna det egna landets neutralitetsvakt och ge sig in i ett annat lands kamp på liv och död? Hur motiverar han sina handlingar för sig själv och andra? Hur står sig en människas motståndskraft mitt i den stora oron? Vad händer när en svensk sjunger det finska folkets sång?

Sotarskolan publiceras utan ett etablerat förlag. Nu när boken i stort är klar kan det vara läge för några ord som en dåres försvarstal om varför jag inte går till ett förlag med mössan i handen och ber om att få bli publicerad. Är Sotarskolan inte tillräckligt bra? Jodå, Sotarskolan är tillräckligt bra för att möta en läsekrets. Den springande punkten är hur stor den läsekretsen är. En förlagsredaktör söker nästa storsäljare och accepterar därmed bara material som passar bredast möjliga köpekrets. Det måste vara bra material, självklart, men det räcker inte. Det måste också kunna sälja mycket. Därmed måste man som författare ägna tid och kraft åt att anpassa sig till förlagets behov av god kvartalsekonomi.

Vet ni vad? Låt oss skita i förlagets kvartalsrapport, ni och jag. Jag publicerar själv och riktar mig till dig som just den här boken passar perfekt till. Du som inte nöjer dig med att läsa det som redaktörer tror att många tycker om. Många kommer säkert att tycka att Sotarskolan är kass – så är det med all kreativ verksamhet. Men några få kommer att älska den. Det är det lilla fåtal hela Piratpensionat Produktion riktar sig till. Det är du och dina vänner som kommer att vilja läsa Sotarskolan och det är därför som du har rätt att både bearbeta och sprida allt material du hittar här. Fri kultur FTW.

Så. Inledning och baksidestext till Sotarskolan är klara. Nu skall
jag ägna lite tid åt att hitta stavfel, och sedan en bra Print-On-Demand
för hjälp med formgivning och tryckning.

Det här inlägget om ett nytt bokprojekt har jag börjat på sex gånger när jag direkt strukit första meningen och börjat om. Det är svårt att förklara varför. Men låt oss börja från början. Jag har börjat på ett nytt bokprojekt, även denna gång innan det förra är klart. Man svävar in och ut ur sina projekt innan de är klara att ställas på hyllan respektive innan de är klara att börja arbetas med på allvar. Inget nytt i det. Det luriga i det här projekt är att det är klockrent ett projekt för öppna, transparenta Piratpensionat Produktion men jag vill hålla inne lite med vad det handlar om. Det måste få sätta sig i min egen hjärna vad det är jag vill säga innan jag börjar bre ut mig för er andra. Vi får se om det är en god taktik.

Tid och plats har jag. Under tiden jag funderade över tematik och intrig tänkte jag testa en metod som är ny för mig – att skriva testscener för att se om idéerna går att skriva ner i läsbar form. Inga hemligheter där. Här är den första!